»Nu vill jag gömma mig undan; måhända gör jag eder därmed en bättre tjänst än om jag strider vid eder sida.»
När striden varat en stund, sade Ingemundssonen Jökul:
»I dag rosar jag ej mitt svärd Ättartungas bett.»
»Ja, det se vi allt prof på», svarade brodern Torsten, »däremot äro många af våra egna män redan sårade.»
Jökul fortsatte emellertid att strida främst i flocken, och han högg med kraft åt bägge sidor. Han var en öfvermåttan stark och modig man; men alla hans hugg krossade blott — de beto ej.
»Hafver då lyckan alldeles vikit ifrån dig, Ättartunga?» utropade Jökul; »eller hur är det, broder Torsten?»
»För mig ser det ut», svarade denne, »som om de män, jag fäller, strax stode upp igen. Men något faller mig in: sen I någonstädes till Mårs hjärtevän, Torgrim Skinnhufva?»
Hans folk sade sig ej kunna se honom. Då bad han brodern Jökul draga sig ur striden för att jämte honom leta efter Torgrim, som måhända gömde sig för dem. Under tiden finge de andra hålla uppe kampen.
Därpå började bröderna söka efter Torgrim.
»Nu ser jag honom», ropade Jökul med ens — »där skymtar den djäfvulen fram!»