»Ja, där ligger räfven», inföll Torsten; och i detsamma sneglade han till dem, där han låg ej långt från den förbirinnande ån.
Då bröderna foro mot honom, lopp han ned till ån. Men Jökul kom honom så nära, att han nådde honom med sitt svärd, och han högg hela baken af honom i det ögonblick, han störtade sig ut i vattnet.
Det ställe, där Torgrim Skinnhufva sprang i, kallades sedan Hufvohölen.
»Nu skall du bita, Ättartunga!» utbrast Jökul, och brodern menade också, att slöheten nu var försvunnen.
Sedan återvände de till striden, och bådas klingor hade fått igen sitt forna bett; hvarför äfven segern blef deras.
I en af de mystiska sagorna omtalas en trollkvinna, som, till egen ofärd, följde sin skyddsling i drabbningarne.
Under en strid, som hölls på Vänerns is mellan de båda svenska konungarne Halding och den danske konungen Olof, uppträdde hon jämte sin skyddsling, den trollkunnige kämpen Helge den tappre, på svenskarnes sida.
Hennes namn var Lara, och hon var klädd i svanhamn.
Med sådan trolldomsröst sjöng hon, att danskarne knappast förmådde värja sig.