Men när Helge kom att under striden skifta hugg med den förut nämde isländingen Romund Greipsson, hvars åtta bröder han fällt i flock, medan hon sjungit, var han nog olycklig att lyfta sitt svärd så högt, att det »sönderskar svanens ben och därpå gick ned i jorden ända till fästet».
»Nu är all min lycka faren», sade Helge den tappre; »illa är det, att jag mister dig, Lara!»
»Ja», inföll Romund, »den största skada hafver du nu själf tillfogat dig, då du drap din egen frilla Lara. Förvisso hafver lyckan öfvergifvit dig.»
Och i detsamma föll kvinnan död ned, och Helge fälldes af sin motståndare.
De mera ondsinta bland de trollkunniga männen och kvinnorna voro ej att leka med, om de en gång blifvit retade. Deras hämd drabbade säkert, vare sig den togs ut handgripligen eller med trolldomsfinter.
Två små gossar, Alf och Gunnbjörn, söner af Finnbåge den starke, roade sig ofta med att besöka en trollkarl, som bodde i närheten af fadrens gård. De funno stort nöje i att retas med honom.
Han hette Modskägg och var en gammal gubbe, hatad af alla för sin ondska. Därtill troddes han kunna skifta hamn, och ofta hade Finnbåge tänkt drifva bort honom, men det blef aldrig af.
Gossarne gjorde honom vid sina besök många elaka spratt, och alltjämt blef han förgrymmad på dem. Till sist hotade han att prygla dem. Men ju mera rasande han blef, desto större blef deras nöje. Och fastän deras moder förbjöd dem denna lek, fortsatte de den dock.
När de så en dag åter sprungo till trollkarlens hus, funno de dörren stängd.