Modskägg var emellertid hemma och höll på med att snida en stor bygel af horn.
»Är Modskägg därinne?» ropade Alf högt; »öppna dörren!»
»Aldrig skolen I mer komma hit in», svarade han.
»Nu ärnar du ställa till något ondt», återtog Alf; »och är du den ledaste människa på jorden, har man sagt — du kan ju skifta hamn! Du är ett troll, fastän du synes vara en man.»
Detta blef Modskägg för drygt; han störtade ut, grep med hvar sin hand båda svennerna och slog dem mot en stor sten, så att deras hjärnor runno ut.
Detta fick fadern Finnbåge se, och han skyndade till stället. Visserligen satte Modskägg sig till motvärn, och kampen blef både, het och långvarig, men till sist fick dock Finnbåge bukt med mannen.
Han sade sedan, att han aldrig fällt en värre fiende, ty denne var både ond och »hård under armarna». —
Två andra ynglingar fingo likaledes erfara vådan af att väcka dens vrede, som kunde hämnas med trolldom.
Den unge Ejolf och hans fosterbroder och frände Torger hade mycket stoj för sig hemma i stugan i Olofsdalen på Island, och de störde därvid ej sällan en gammal, trollkunnig gumma, som satt vid sitt arbete och för öfrigt hade sitt uppehåll där på gården. I synnerhet blef hon förtretad, när de hade sina brottningslekar. Men ju mer uppbragt hon blef, dess mer väsnades de.
En dag, då de brottades under högt larm och ständigt tumlade bort, där hon satt, kommo de att rifva ned hennes arbete på golfvet; då utbrast hon: