»I hafven endast ringa heder af att förstöra, hvad jag här arbetar, och därmed förtörna mig, men nu skall jag spå eder något: I skolen få röna, att hur god er vänskap i denna stund än är, skall det dock blifva en bedröflig ända därpå.»
»Du är en dålig spåkäring, du», sade de.
»Och likväl», svarade hon, »skall det gå, såsom jag säger, I mån hafva därom hvad mening som hälst.»
Så gingo åren, tills de båda fosterbröderna en gång under en färd från Norge råkade för en småsaks skull i så hård tvist, att de drogo vapen emot hvarandra; och de blefvo af sina män med möda skilda åt.
När den åldriga gumman, som de fordom bägge under sina lekar retat, kort därefter aflidit, förde Ejolf tillsammans med sina huskarlar liket öfver fjorden till närmaste kyrka.
Så snart den trollkunniga blifvit begrafven, började vädret blifva dåligt. Det kom frost och snöyra, och fjorden lade sig så långt ut mot hafvet, att de ej kunde med skepp återvända hem.
Detta gjorde, att Ejolf kom att ensam rida hem landvägen och förbi den gård, Garpsdal, där hans förbittrade fosterbroder Torger för tillfället uppehöll sig.
När han endast var ett kort stycke väg från denna gård, hände sig, att de båda husbönderna där, bröderna Stenulf och Kalf, stodo utanför och samtalade. Då fingo de se några män komma gående hän öfver slätten; och de tyckte sig se en af dem känd kämpe jämte hans nio män, hvilka de alla visste nyss hafva stupat i strid.
De voro ganska blodiga, och de drogo sig fram förbi gården. När de kommit till Garpsdalsån, som rinner därinvid, försvunno de.
De båda bröderna blefvo ohyggliga till mods.