I samma stund kom boskapsvaktaren på Garpsdal ut ur fähuset och fick då se en man närma sig på en fager häst. Han var klädd i hjälm och hade svärd vid sidan och spjut i handen. Han såg, att det var Ejolf, och gick in i stugan, där fosterbrodern Torger och några kvinnor befunno sig.
»Nu rider Ejolf förbi gården», sade han; »han tager sig ståtlig ut.»
Då sprang Torger upp, grep sitt spjut och lämnade rummet. Ejolf hade då kommit in på hemmamarken; och Torger skyndade efter honom, men han fortsatte sin ridt, ty han märkte ej, att han hade någon efter sig.
Då han kom fram till Garpdalsån, hade denna flutit öfver sina bräddar, så att han måste söka efter ett vadställe.
Nu ropade Torger an honom och bad honom stanna, ifall han tordes.
Ejolf hörde ropet och såg sig om — det var fosterbrodern, som kom löpande. Han sprang af hästen och for honom till mötes, och då de möttes, jagade de spjuten genom hvarandra, så att de föllo båda på en gång.
Då den vanmakt vikit, som kommit öfver Stenulf och Kalf efter den syn, de haft, gingo de in i stugan.
»Hvar är Torger?» sporde de; och de fingo veta, att han tagit sitt spjut och gått, när boskapsvaktaren bragt honom underrättelsen om Ejolf.
De skyndade ut, och när de kommo ned till ån, funno de de båda fosterbröderna fallna, men ännu vid lif. De stannade hos dem, till dess de dragit den sista sucken, och förde sedan deras lik till kyrkan.
Sålunda gick det i uppfyllelse, som den förtörnade, trollkunniga gumman hade spått. —