En mycket snabb hämd tog det ofvan nämda paret Katkel och Grima jämte deras söner på en storbonde vid namn Tord Ingunsson.
Som dennes moder hade af dem blifvit hemsökt med trolldom och plundring, åtog han sig hennes sak och drog på sin skuta till deras gård Urd på Skalmarnäs. Där stämde han dem alla för tjufveri och trolldom samt kräfde skoggångsstraff öfver dem. Han stämde saken till Altinget och gick sedan åter ombord.
Då kommo sönerna Hallbjörn Slipstensöga och Stigande hem, medan Tord ännu ej kommit synnerligen långt ut från land.
De blefvo rasande, när de hörde, hvad som förefallit, och sade, att ännu hade ingen vågat sig i sådan öppen fäjd med dem.
Strax reste de ett stort trolldomsaltare, hvarpå de allesamman stego upp och sjöngo sina galdersånger.
Då utbröt ett svårt oväder, och Tord Ingunsson och hans följeslagare kommo snart underfund med, att det var uppväckt emot dem. Skeppet drefs väster om Skalmarnäs.
Tord visade mycken raskhet, och från land kunde man se, att han kastade allt tungt, utom människorna, öfver bord, och man väntade, att han snart skulle nå land, enär han redan klarat de farligaste skären.
Men då reste sig med ens ej långt från land en så väldig bölja, att ingen kunde minnas sig ha sett dess like, och den vrok sig emot skutan, så att denna strax vände kölen i vädret.
Tord drunknade med allt sitt folk, och skutan splittrades.