När man till sist fann, att sådant trolldomsfolk stiftade för mycket ondt i bygden, begagnade man sig, märkligt nog, af samma utväg, som påbjudes i Mose lag: man stenade dem till döds.
Sådant slut fingo omsider både Katkel, hustru Grima och sonen Stigande, medan Hallbjörn Slipstensöga fördes långt ut i hafvet och dränktes.
Om Stigande berättas följande.
Till en början lyckades han undkomma, och han blef en af traktens farligaste stigmän.
Så hände det sig om sommaren i Hundadalen, att boskapen vantrifdes och gaf mindre mjölk än äljes; men man märkte, att kvinnan, som vaktade den, i stället blef rik på dyrbarheter, och att hon ofta försvann, utan att man visste, hvar hon uppehöll sig.
Till sist tvang husbonden henne att bekänna. Esomoftast kom en man till henne, sade hon, en storman, skön att se. Och när sedan traktens höfding lofvat henne pänningar, om hon kunde bringa den okände i deras händer, förklarade hon sig villig härtill.
En dag, då hon satt bland sin boskap, kom mannen åter till henne. Hon mottog honom väl och erbjöd sig att kamma hans hår. Så lade han sitt hufvud i hennes sköte och insomnade snart.
Hon lät hufvudet sakta sjunka ned till marken och sprang därefter hem och berättade, hvar han låg.
Genast begaf man sig till stället och såg, att det var Stigande.
För att hindra all värkan af hans onda ögon, tog man en säck och drog den öfver hans hufvud. Då han i detsamma vaknade, satte han sig dock icke till motvärn, ty här voro för många om en.