Emellertid fanns i säcken ett hål, hvarigenom Stigande kom att se ut emot bärgsliden. Där var fagert land med frodigt gräs; men nu var det, som om en hvirfvelvind farit hän däröfver — där grodde aldrig gräs sedan. Och stället, säger sagan, kallas numera Bränna, det förbrända stället.
Sådan ond makt kunde trollmäns ögon besitta.
Därefter stenades Stigande. —
I åtskilliga berättelser, som särskildt visa oss, huru den fornnordiska fantasien opererade under brytningstiden mellan hedendom och kristendom, förtäljes om dessa trollkarlars vanmakt gent emot den senare, på samma gång däri äfven skildras, huru säkra de dock voro i sin hedendom. Med döden för ögonen vägrade de trotsigt att antaga dopet.
Dessa berättelser äro hufvudsakligen att finna i sagor om Olof Tryggvason.
En påskafton kom, säges det, gud Oden själf förklädd till konung Olof, som då vistades på Ögvaldsnäs, och sökte uppehålla hans sömn med »nöjsamma skrocksagor», på det att han, konungen, måtte kunna försofva sig nästa morgon, då trollkarlen Övind Kälda ärnade öfverfalla och dräpa honom. Men Odens skämtsamma försök misslyckades; ty konungen insomnade dock till sist efter trägen anhållan därom af sin biskop.
Om påsknatten anlände emellertid till Ögvaldsnäs den ättstore och rike säjdmannen Övind Kälda, hvars stammoder var den trollska finnkvinnan Snöfrid, Harald Hårfagers gemål.
Han kom med ett stort långskepp, fullbesatt af säjdmän och annat trollkunnigt folk.
Så snart de stigit i land, började de att öfva sin trolldom. Övind frammanade en tät dimma, på det att konung Olof och hans män ej måtte kunna se dem.