Solen stod då i väster.
Pilten, kastade genom en glugg in sin staf i kullen och därefter den säck, som han fyllt med föda från trollens hall. Och Torsten lämnade äfven sin staf ifrån sig.
Därefter lopp den skallige gossen in i högen; men Torsten stannade utanför vid gluggöppningen.
Därinne såg han två kvinnor. Den ena väfde gudväf; den andra vaggade ett barn.
»Hvarför dröjer han, Bjalve, broder din?» frågade denna.
»Icke har han varit min följeslagare i dag», svarade pilten.
»Hvem har då farit på den andra krumstafven?»
»Det har Torsten den hushöge,» återtog han, »konung Olofs hirdman. Han bragte oss i stor vånda, ty nere i underjorden ryckte han till sig sådant, hvars make ej finnes i Norges land, och nära var, att vi fått vår bane. De jagade honom ända till uppstigningsplatsen; där gaf jag honom tillbaka hans kvarlämnade staf, och förvisso är han en tapper man, ty jag kunde ej räkna alla dem, han slog ihjäl.»
Och så stängdes högen.
Torsten gick tillbaka till sina män, och de seglade genast till Norge. Här fann han konung Olof österut i Viken och framlämnade till honom de tagna klenoderna; hvarefter han berättade allt om sin färd, hvilken man fann mycket märklig.