Nästa vår gjorde Torsten åter sitt skepp segelfärdigt. Det var en snäcka med tjugofyra mans besättning. Han styrde ut i Östersjön och när han kom till Jämtland, lade han till i en hamn där och gick upp i land för att förströ sig.
Han kom till en öppen plats i en skog: där såg han en ansenlig sten, invid hvilken stod en förunderligt ful dvärg.
Denne utstötte de gräsligaste tjut. Hans mun var vriden ända upp till örat, och näsan låg ned öfver munnen.
»Hvarför låter du så där fånigt?» frågade Torsten.
»Förvåna dig icke, du gode man», svarade dvärgen; »ser du ej den stora örnen, som flyger där? Han hafver tagit min son; förvisst tror jag, att denna olycka är sänd af Oden, och jag rämnar af sorg, om jag mister mitt barn.»
Då sköt Torsten efter örnen, och skottet tog under dess vingar. Den stöp död ned, och han grep i luften det fallande dvärgbarnet och bar det fram till dess fader.
Denne blef innerligt glad och sade: »Dig hafver jag nu att belöna för det du skänkt mig både son och lif. Välj här, hvad dig lyster af silfver och guld!»
»Sörj först för din son,» sade Torsten; »jag är icke van att taga emot betalning, för det jag brukar mina krafter.»
»Icke desto mindre är jag dock skyldig att löna dig», återtog dvärgen; »visserligen torde min skjorta af fårull ej synas dig vara mycket värd, men aldrig skall du förtröttas i simning, så länge du bär den närmast kroppen.»
Torsten klädde sig i skjortan, som genast passade honom godt, fastän den till och med synts honom väl liten till dvärgen.