Därpå bad Olof honom med blida ord taga mot den rätta tron, och utförligt redogjorde han för denna. Likaledes talade biskopen om den allsvåldige Gudens härlighet och järtecken.
Men Övind Kindrifva förblef oberörd af alltsamman.
Då bjöd konungen honom ansenliga gåfvor och stora förläningar och lofvade honom därtill sin fullkomliga vänskap, om han ville öfvergifva hedendomen och mottaga det heliga dopet.
Men Övind svarade oaflåtligen nej.
Då hotade kungen honom med tortyr eller död. Men han vägrade igen.
Sedan inburos handfat, fyllda med glöder, och dessa sattes på trollkarlens mage, så att den brast sönder. Då sade Övind:
»Tag af mig handfaten; jag vill säga eder några ord, innan jag dör».
Man uppfyllde hans begäran.
»Vill du nu, Övind, tro på Krist?» frågade konungen.
»Nej», svarade han, »något dop kan jag ej anamma, äfven om jag det ville. Fader och moder min förmådde icke få barn tillsammans, förrän de farit till trollkunniga finnar och erbjudit dem pänningar, på det att de med sin kraft måtte gifva dem alstringsförmåga.