Denna var frammanad af fjordens störste höfding, den trollkunnige blotmannen Röd den starke på Godöarna, hvilken konungen ärnade påtvinga dopet och den nya tron.
Då vände kungen sig till sin biskop Sigurd med förfrågan, om han kunde finna något råd för detta oväder.
Biskopen svarade, att han gärna skulle pröfva på, huruvida Gud ville hjälpa honom att besegra denna djäfvulska kraft.
Därefter iklädde bispen sig sin mässkrud, trädde bort i framstammen å konungens skepp och lät där tända vaxljus. Han bar ock rökelse dit och läste där evangelium och många böner; hvarefter han stänkte vigvatten kring hela skeppet och befallte, att tälten å däck skulle tagas ned och att man sedan skulle ro in i fjorden.
Först roddes konungens eget stora skepp Tranan fram. Och de, som voro där ombord, förnummo alls ingen vind. Det låg lugn öfver den fåra, som skeppet plöjde i vattnet, men på bägge sidor därom rök sjön så högt upp, att man ej kunde se fjällen å stränderna.
Biskopen lät tillropa de andra skeppen, att de skulle ro efter Tranan, och det ena strök därpå efter det andra in i den blanka fåran.
Sådan gick färden hela den dagen och natten med, så att de kort före dagningen kommo fram till Röd den starkes gård på Godöarna.
Den mäktige trollkarlen besegrades, och högt skriade han fram sin vägran att tro på Krist; därtill smädade han på mångahanda sätt Gud och gick sedan lugn till mötes sitt öde, liknande den föregåendes. —
En annan hedendomen orubbligt tillgifven säjdman var den förut omnämde Övind Kindrifva, som dessutom gifver skäl för sin vägran att mottaga dopet.
Sedan han tagits till fånga af konung Olofs män och blifvit förd till denne, som då uppehöll sig i Nidaros, befallte konungen honom att anamma dopet. Men han vägrade.