Han kastade öfverbord de båda högsätespelare, som prydt hans gudahus i Norge och hvarå Tors bild var utskuren. Och därvid gaf han det löftet, att han skulle på Island bygga sitt bo där, hvarest dessa pelare flöto i land.
Så snart de lämnat skeppet, drefvo de hän emot en fjord, och de »tycktes då gunga hastigare fram än man väntat».
Guden lade med sina pelare till vid ett näs, där man sedan fann dem, och i dess närhet reste Torolf sin gård.
Detta af nästan alla »landnamsmän» iakttagna tillvägagångssätt vid bestämmandet af deras blifvande boningsplatser i det nya landet var alltså af religiös natur.
Men man kunde också lämna gudarne åsido och låta död man gifva sig en vink om, hvar det blifvande hemmet borde byggas.
När den gamle höfdingen Kväll-Ulf aflidit under färd till Island, lades han i en kista och sköts öfver bord för att visa sonen Skalle-Grim vägen till nytt hem; och detta restes sedermera i närheten af det ställe, där liket landat.
Men mer än af gudarne och de döde kunde man af människorna själfva få framtidsspörsmålen lösta, af dem nämligen, som man kallade framsynta och om hvilka man trodde, att de af naturen ägde förmågan att se in i det kommande.
Sålunda är största delen af den stora, berömda Nialssagan byggd på den framsynte vise Nials tid efter annan meddelade spådomar och framtidsvinkar; ja, sagan är i ej ringa grad en säkert och sakta framskridande utläggning blott af dessa.
På samma sätt äro i de andra, bäst utarbetade sagorna nästan alla händelserna förutspådda af framsynta män och kvinnor eller också på annat sätt förebådade.