Bland den otaliga mängd af framsynta personers spådomar, som sagorna innehålla, men som endast sällan äga ett mera allmänt intresse, när de lösryckas från den berättelse, hvari de utgöra ett viktigt led, välja vi ett par exempel, hämtade från Olof Tryggvasons saga.
En gång seglade konung Olof söderut längs Sunnhördaland med sextio långskepp, bemannade med mycket och vackert folk. Han lade med hela hären till vid ön Moster.
Därå bodde en gammal man, numera blind. Han sades vara »mycket framsynt och spåkunnig».
Konungen utvalde några män och gick med dem upp på ön. De trädde in i den blinde gubbens hus, och på dennes fråga, hvilka de voro och hvart de ämnade sig, svarade en af konungsmännen:
»Vi äro köpmän nerifrån landet, och äro ute på färd med våra varor.»
»Hvad hafven I att berätta mig», frågade gubben vidare, »om konung Olofs eller hans mäns färder?»
De svarade, att han låg med hela sin flotta inne under ön.
Då suckade den gamle mannen högt, och han talade med ansträngning:
»Hå, hå — stor skada skall drabba oss, när vår konung drager härifrån, ty det blifver Norges män en stor olycka att på en och samma färd mista de fyra klenoder, som hvar i sitt slag äro de dyrbaraste i Norges rike — så att deras likar icke förut här funnits.»
Då sporde samme man i konungens följe: