»Du är lycklig, som är så vis», sade bonden Torkel.
»Här företagen I något», återtog Gudrid, »som jag ej tror vara till båtnad, ty jag är kristen.»
»Måhända», sade valan, »skulle du dock kunna vara folk till någon hjälp här och likväl ej vara sämre för det; men jag håller mig till husbonden Torkel för att få, hvad jag behöfver.»
Denne bad nu Gudrid ifrigt om bistånd, och till sist lofvade hon att sjunga.
Kvinnorna slogo därpå krets om trolldomsaltaret, hvarå valan satt, och Gudrid sjöng kvädet så fagert och väl, att ingen af dem, som stodo där omkring henne, tyckte sig hafva hört något kväde sjunget med vackrare röst.
Valan tackade henne för sången och sade, att nu hade många af de andar, som velat skilja sig ifrån henne och ej längre vara henne lydiga, kommit dit, och de hade funnit kvädet skönt att höra — så väl hade det blifvit sjunget.
»Och nu», sade hon, »ser jag nogsamt mycket, som tillförene varit doldt för mig och många andra. Jag kan säga dig, Torkel bonde, att denna svåra tid ej skall räcka längre än öfver vintern; när det våras, varder året bättre.»
Därpå vände hon sig särskildt till sin hjälparinna: »Men dig, Gudrid, skall jag strax löna för den hjälp, du gifvit oss, ty jag ser granneligen ditt öde. Du skall göra det ansenligaste gifte här på Grönland, men endast en kort tid skall du njuta godt däraf, ty dina vägar ligga ut till Island. Därute skall från dig komma en ätt, både stor och god, och öfver din afkomma skiner så klart ljus, att jag ej mäktar se ditåt. Hell dig, min dotter; farväl!»
Sedan gick husets folk fram till valan, den ene efter den andre, och sporde henne om allt, som de hälst ville veta.
Svar gaf hon dem alla, och det var blott föga af hvad hon sade, som icke slog in.