Torkel bonde tog henne vid handen och förde henne hän till det altare, man rest åt henne, och hvarå var bredt ett hyende, fyldt med hönsfjäder.
Härifrån lät han henne blicka ut öfver allt hans hus och folk; men ännu sade hon intet.
Sedan måltidsborden blifvit framsatta, bjöds valan getmjölksgröt, och hon fick hjärtat af alla de tillredda djuren.
Hon åt med mässingssked och knif af koppar med tvär udd och skaft af hvalrosstand.
När aftonvarden var äten och borden tagits bort, gick Torkel bonde fram till valan och frågade henne, hur hon tyckt det vara att se sig om där, hur husets skick och folkets later tett sig för henne och när hon trodde sig kunna gifva klart besked om det, som alla hälst önskade att få veta.
Hon förklarade, att hon kunde intet säga förr än nästa dag, då hon sofvit där om natten.
När det lidit långt fram på dagen, blefvo alla de förberedelser gjorda i salen, som hon sade vara nödvändiga för den säjds främjande, som hon öfvat om natten.
Hon bad, att man äfven måtte skaffa henne några kvinnor, som kunde det kväde, som hörde till säjden och som hette Vardloka.
Man sporde alla där i gården men fann ingen, som kunde det kvädet, förr än man kom till den isländska kvinnan Gudrid, som nyligen anländt till Grönland och blifvit upptagen i Torkels hus.
»Hvarken är jag trollkunnig», sade hon, »eller är jag spåkvinna, men min moder Haldis på Island lärde mig ett kväde, som hon kallade Vardloka».