Valan Torborg.
På Grönland, berättar sagan, var svår tid. Blott ringa byte hade man bragt hem från jakt- och fiskefärder; och somliga hade icke ens återkommit till bygderna.
Då fanns där en kvinna, som hette Torborg. Hon var spåkvinna och vardt kallad den lilla valan. Nio systrar hade hon ägt, alla spåkvinnor, men nu var hon ensam vid lif.
Om vintrarne hade hon, liksom alla andra valor, för sed att draga omkring på gästabud, och »i synnerhet bjödo de henne till sig, som ville veta sitt öde eller hurudant året skulle bli».
Eftersom bonden Torkel på Härjulfsnäs var den ansenligaste mannen där i trakten, ansåg man det tillkomma honom att skaffa besked om, när den onda tid, som kommit på, skulle bättras. Och Torkel bjöd därför valan Torborg till sig.
En afton infann hon sig, följd af den man, som var sänd henne till mötes. Hon bar en blå kappa med snörband framtill, smyckad med ädla stenar helt ned i skötet, glaspärlor om halsen och en svart lamskinnshätta på hufvudet, fodrad med hvitt kattskinn.
I handen hade hon en staf, hvars knapp var inlagd med mässing och prydd med stenar.
Om lifvet bar hon ett bälte, vid hvilket hängde en påse, full af fnöske och annat elddon, och därtill en stor skinnpung, hvari de trolldomsmedel förvarades, som hon brukade, när hon utöfvade sin konst.
På fötterna hade hon ludna kalfskinnsskor med långa remmar, å hvilkas ändar lyste stora tennknappar. Händerna voro klädda i handskar af kattskinn, hvita och invändigt ludna.
Då hon trädde in i salen, blef hon mottagen väl, såsom sed var att mottaga sådana kvinnor; alla kände sig skyldiga att hälsa henne vördsamt, och hon tog emot enhvars hälsning, allt eftersom denne behagade henne.