»Borta i Norge föddes för icke länge sedan en konungs son, hvilken skall fostras här i Gardariket, till dess han varder en fräjdad höfding. Ej skall han göra ditt rike skada; förr skall han det freda och frälsa, och på mångfaldigt vis skall han öka din ära.
»Omsider skall han återvända till sin fosterjord. Då är han i sin ålders blomma, och han skall taga i besittning det rike, hvartill han är boren.
»Lysa skall han i stor glans och ära och varda en hjälpare för månget folk i världens nordliga näjder. Och dock skall han blott en kort tid vara herre öfver Norges rike.
»Bären nu bort mig», slöt hon, »alltför mycket sant hafver jag talat om denne man.»
Denna siande ryska konungamoder visar sig vara andligen i släkt med det slags kvinnor, som nordboarne benämde valor och som hade till särskildt yrke att förutsäga »människorna deras öden, årens art och andra ting».
Det var ödet, som framför allt talade ur deras mun; det var dess vilja, de förkunnade.
Hvad den skandinaviska Norden angår, synas valorna mycket talrikt hafva uppträdt i Norge och på Grönland, hvartill de troligtvis kommit direkt från Norge. På Island hafva de jämförelsevis varit mera sällsynta.
Dessa egendomliga, höga forntidsskepnader skola vi så taga i närmare betraktande. —
I Torfinn Karlsämnes saga, hvars skådeplats är Grönland, finnes en af de fullständigaste skildringarna af valornas operationer. Vi få här se en vala, lifslefvande, i hennes egendomliga dräkt, med allt hennes tillbehör.