Efter sin herres fall lade sig hunden Vige på en hög; han ville ej taga emot någon mat utan lät den ätas af andra hundar, djur och fåglar. »Tårarne strömmade från ögonen ned om nosen. Så begrät han sin gode herre, till dess han dog.»
»Så sorgesamt», heter det, »förlorade norrmännen dessa fyra klenoder, de yppersta i landet» — såsom den blinde gubben på Moster förutspått. —
Liksom konung Olofs fall förebådas i slutet af hans saga, så börjar denna med en förutsägelse om hela hans lysande men korta bana.
Det är en framsynt kvinna, som där uttalar spådomen.
Gardakonungen Valdemars moder, heter det, var åldrig och så kraftlös, att hon ständigt låg till sängs.
»Och dock var hon», såsom den kristne sagoförfattaren uttrycker sig, »framsynt, ty hon var besatt af en trolldomsande såsom många andra hedningar, om hvilka det berättas, att de kunnat förutsäga kommande, okända ting.»
Den första julkvällen var det sed, att när konungens män tagit plats i hallen, blef käringen, hans moder, inburen och nedsatt framför hans högsäte.
Då förutsade hon, huruvida konungen och hans män hade någon farlig ofrid att vänta, och äfvenså gaf hon besked om annat, hvarom hon tillspordes.
En julafton, då den gamla modern enligt vanan burits in i salen, frågade konungen henne, om hon såge några utländske höfdingar eller härmän, som traktade efter hans rike.
»Nej, min son», svarade hon, »hvarken ser jag någon skadlig härnad eller annan olycka närma sig ditt rike. Men jag ser en stor och märklig syn.