Och därefter sporde han honom om mycket, och Gäst berättade allt, såsom det skett. Omsider tog han så till orda:
»Hos min fader uppfostrades jag på en gård i Danmark, som heter Gröning. Min fader ägde pänningar i mängd och bodde präktigt.
»Rundt om i landet foro då de spåkvinnor, som kallades valor och som spådde människorna deras ålder. Man bjöd dem hem till sig och gåfvo dem skänker vid afskedet. Så gjorde äfven min fader, och de kommo till honom med stort följe för att spå mig mitt öde.
»När detta skulle ske, låg jag i min vagga, och öfver mig brunno tvänne vaxljus.
»Valorna talade till mig och sade, att jag skulle varda en stor lyckans gunstling, större än hvad mina föräldrar, fränder och andra höfdingsöner där i landet varit; de försäkrade, att så skulle mitt lif gestalta sig.
»De voro tre till antalet, men den yngsta menade sig blifva åsidosatt af de bägge andra, eftersom de icke alls sporde henne till råds, när det gällde en så viktig spådom.
»Därtill kom, att några öfverdådiga sällar stötte henne ned från hennes säte, så att hon föll till jorden. Häröfver vardt hon äfven mycket förgrymmad.
»Högt skriade hon i vredesmod, och hon befallte de båda andra valorna att upphöra med så goda spådomar om mig.
'Ty', sade hon, 'den svennens öde skall jag forma så, att han icke lefver längre än detta vaxljus brinner, som är tändt öfver honom.'
»Då tog den äldsta valan ljuset, släckte det och bad min moder städse bevara det samt ej tända det, förrän min sista lefnadsdag var inne.