vistades länge
och hade där
hundars namn,
Hopp och Ho...»
Men i detsamma steg systern Signe upp och kastade en guldring till henne. Glad öfver gåfvan, ville hon nu afbryta siandet.
»Hvi vardt det så?» ropade hon plötsligt; »det är ju en lögn, allt hvad jag säger, och all min spådom förvirras nu för mig».
»Sanningen skall jag dock pina ur dig», inföll konung Frode, »om du ej vill göra ditt bästa. Ännu begriper jag ej, hvad du säger här i denna stora församling — men hvarför är ej Signe kvar på sin plats? Törhända hålla vargar här rådplägning med ulfvar.»
Man sade konungen, att Signe blifvit sjuk af den rök, som steg upp från ugnen.
Sävil jarl bad strax sin gemål att åter sitta upp på bänken och skicka sig frimodigt.
»Ännu», sade han, »kan mycket finnas, som hjälper svennerna att behålla lifvet, om ödet så vill.»