Liksom andra, mera betydande valor var hon, Heid, ständigt omgifven af en särskild svit. Hon hade icke mindre än trettio personer i sitt följe: en kör på femton svenner och femton mör, hvilkas uppgift var att sjunga de trollsånger, som tarfvades vid säjden. Ty »ständigt skulle det sjungas, där hon var med».
En dag var hon tillkallad af Orvars fosterfader bonden Ingjald på gården Beruryd i Hålågaland.
Som vanligt, mottogs hon med stor högtidlighet. Ja, husbonden gick själf emot henne med ett talrikt följe, hälsade henne och ledde henne in i huset, där ett vackert gästabud var tillrustadt.
Sedan hon, enligt valornas ofvan omtalade sed, öfvat säjd om natten och nästa morgon i tur och ordning förutsagt gårdens innebyggare deras öden, »så att alla voro tillfreds», och husbonden Ingjald tackat henne för den möda, hon gjort sig, vände hon sig till denne med frågan:
»Hafva nu allesamman, som dväljas här i huset, rådsport mig?»
»Nog tror jag, att de mangrant infunnit sig», svarade han.
»Men hvad är det då», invände hon, »som ligger under fällen därborta i sofgemaket? Mig tyckes, som om det understundom rörde på sig.»
Det var Odd, som låg där, ty han ville ej visa sig för valan eller hafva något med henne att skaffa.
Nu kastade han af sig fällen, satte sig upp i sängen och sade:
»Det är, såsom det synes dig — detta är en man, och därtill en, som vill, att du genast håller din mun och ej alls pladdrar något om hans öde, ty han tror icke, hvad du säger. I annat fall dänger jag i din näsa den staf, jag här håller i min hand.»