»Icke bryr jag mig om ditt hot», svarade hon; »ty ditt lifs öde skall jag lika fullt förtälja dig, och till mina ord skall du lyssna. Hvad jag här säger dig, Odd, torde tyckas dig godt att veta. Dig är en högre ålder bestämd än andra människor. Från land till land skall du draga såsom den mäst fräjdade man. Ditt rykte skall flyga kring hvarje land, dit du vänder dig. Men hur vidt det än far, skall du själf dock dö här hemma på Beruryd. Här står hästen Faxe i stallet, grå till färgen, med yfvig man. Hans skalle varder din bane.»
»För den spådomen», ropade Odd, »drabbe dig, käring, all olycka!»
Upp sprang han ur sängen och dref sin staf i valans näsa, så att blod sprutade på golfvet.
Hon skrek och bad, att man måtte hämta hennes kläder.
»Jag vill bort härifrån som fortast», sade hon; »aldrig förr har jag kommit till ett ställe, där man slagit mig».
Och harmsen bröt hon upp från gästabudet.
Kort tid därefter gick Odd tillsammans med sin fosterbroder Åsmund in i stallet, lade betsel på hästen Faxe och ledde honom bort till en dalkjusa, där de gräfde en så djup graf, att från dess botten var två mans höjd.
Sedan störtade de hästen ned i grafven, välte dit de största stenar, de tillsammans förmådde flytta, och bäddade kring hvarje sten sand och lera. På sådant sätt reste de till sist en hög öfver hästen, och Odd sade:
»Nu torde jag hafva tillintetgjort det öde, som valan spått mig — att hästen Faxe skall gifva mig döden!»
Efter ett lif, rikt på underbara äfventyr och bedrifter, besökte emellertid Orvar Odd på sin höga ålderdom åter Hålågaland. Då han kom seglande söderut mot Beruryd, sade han: