»Så stor är min längtan att se min fosterfaders hemort, att vi måste refva seglen och gå i land.»
Detta gjorde de, och Odd gick med sina män dit, där gården en gång funnits; han sade dem, hvar hvarje hus stått. Nu var där blott en helt liten gård. Han visade dem äfven, hvar han och fosterbrodern Åsmund haft sin skottbacke och på huru långt håll de förmått skjuta.
Han följde dem till simstället och berättade, huru han och fosterbrodern där haft sin fröjd. Å stranden, där förut fagra blommor vuxit, voro nu höga sandbankar, som den ständiga blåsten ditfört.
»Låtom oss vandra vidare», sade Odd, »här är intet mer att stirra på».
De vände om och kommo så att taga vägen genom ett busksnår, där sand blåst samman; och som de gingo raskt på, snafvade Odd och föll framstupa.
»Hvad var det för ondt, jag stötte min fot emot?» sporde Odd.
Han föste bort sanden med spjutskaftet, och alla sågo de, att där låg en hästskalle.
Plötsligt snodde sig en orm ut därifrån. Den kastade sig öfver Odd och högg honom i foten ofvan ankeln. Genast gaf ettret värk, och hela foten och låret svullnade.
Detta onda angrep Odd så hårdt, att mannen måste leda honom ned till stranden; och dit kommen, sade han:
»Nu skola några af eder fara åstad och hugga mig en likkista af sten; men I andre skolen stanna kvar här hos mig och rista på kafle det kväde, jag vill dikta om mitt lif och mina bedrifter.»