»Allt det där går ju väl ihop», genmälte Ingemund gäckande, »ty jag har fast beslutit att aldrig komma till det stället, och ej vore jag någon god köpman, ifall jag sålde mina många och dråpliga släktjordar för att begifva mig hän till dessa öde bygder.»
»Det skall dock ske, såsom jag säger», återtog valan, »och beviset härpå är, att den talisman, som konung Harald Hårfager gaf dig för hjälpen i slaget i Hafversfjorden, nu är försvunnen ur din penningpung och finnes i den skogsbacke, hvarå du en gång skall bygga och bo. Å den talismanen är gud Frey afbildad i silfver; och när du reser din gård, skola mina ord sannas.»
»Vore det icke en förolämpning emot husets herre här», ropade han, »så skulle du få spådomslönen smälld i hufvudet, men som jag icke är någon våldsman, får du vara den förutan. I en ond timma har du hit kommit.»
»Min spådom», slöt hon, »kan du dock icke undkomma, vare sig den behagar dig eller icke. Och därtill säger jag dig detta: ut till Island skola äfven dina fosterbröder Grim och Romund komma, och båda skola de där bli dugande bönder.»
Då Ingemund åter kom hem till sitt härbärge, letade han förgäfves efter sin talisman. Den fanns icke mer i hans pänningpung: och detta tycktes honom ej båda godt. Men husets värd bad honom vara vid godt mod och ej taga sig det skedda så när, »ty», sade han, »det finnes många präktige män, hvilka ej anse det som en skam att draga upp till Island, och det har varit i ärlig mening, jag bjudit finnkvinnan hit».
»Dock är jag dig alls ingen tack skyldig härför», svarade Ingemund.
Efter någon tid frågade denne sina bägge fosterbröder, hvad de tänkte om färden till Island.
»Till intet båtar det», sade Grim, »att brottas med sitt öde, och jag skall nu i sommar segla ut till Island. Min broder följer, och många mer ansenliga män än vi hafva fått lust att draga dit upp. Goda tidender har jag erhållit om landets art: boskapen kan där gå ute om vintern och nära sig själf; i hvarje sjö finnes fisk, och skogarne äro stora. Dessutom är man där befriad från kungars och illgärningsmäns våld.»
»Men jag vill icke dit», förklarade Ingemund, »och alltså måste vi skiljas, fosterbröder.»
»Det måste vi», sade Grim, »men ej skall det förekomma mig oväntadt, om vi dock träffas därute, ty ingen kan undgå sitt öde.»