Äfvenså menade Ingemunds gamle fader på sin dödsbädd, att det ej skulle förvåna honom, ifall sonen komme att lämna sin fädernegård.
Denne slog sig visserligen lika fullt till ro där, men, såsom han snart nog måste erkänna för sin höge gynnare, konung Harald Hårfager, lämnade valans spådom honom ingen ro; den rörde sig ständigt i hans sinne; och han ville ej längre dölja för konungen, att han ämnade hämta några trollkunniga finnar, som kunde säga honom landets beskaffenhet och det härads utseende, där han skulle bygga sitt bo.
»Jag tänker sända dem upp till Island», sade han.
Kung Harald rådde honom härtill; »ty jag är viss om», sade han, »att du ändock kommer att fara dit».
Han lät sedan norrifrån hämta tre finnar.
»Smör och tenn skolen I få», sade han, »om I viljen å mina vägnar företaga en färd till Island, där uppleta min talisman och sedan underrätta mig om landets beskaffenhet.»
De förklarade detta vara en farlig färd, men de skulle dock våga sig på den, enär han så ifrigt önskade det.
»Stäng oss inne i ett hus», sade de, »och låt ingen där störa oss».
Det skedde, och när Ingemund efter tre dagars förlopp kom till dem, reste de sig, svårt stönande, upp och sade:
»För oss finnar har detta varit mödosamt — ett tungt arbete hafva vi haft. Dock återkomma vi med sådana meddelanden, att du af dem kan känna igen landet, ifall du kommer dit. Det kostade oss stort besvär att finna talismanen. Ja, kraftiga hafva valans ord varit, ty mycket ondt hafva vi för deras skull måst utstå. Vi kommo i land på ett ställe, där tre fjordar skuro in från nordost, och innanför den ena af fjordarna blänkte stora sjöar. Därpå kommo vi ned i en djup dal, och inunder fjället i dalen voro några skogsbackar, och invid dem öppnade sig en mindre dal, lämplig att bebyggas — och där, i en ny skogsbacke, funno vi din talisman. Men när vi tänkte taga den, for den öfver i en annan backe, och allt som vi följde efter den, försvann den för oss. Alltjämt hvilade något dunkelt öfver den. Därför måste du hämta den själf.»