Nu insåg Ingemund klart, att det till intet tjänade att spjärna emot ödet. Också tillställde han strax därefter för sina vänner och andra höfdingar ett präktigt gästabud, där han högtidligt meddelade sitt beslut att ändra sin lefnadsställning och draga upp till Island — »mera för det ödet så ville än af egen böjelse».
När han omsider kommit till den fjärran ön och där hälsats välkommen af sina väntande fosterbröder, drog han tillsammans med dessa, med hustru, barn och allt sitt följe norrut, tills de nådde Vatnsdalen. Där kände han igen trakten efter finnarnes beskrifning.
Platsen för sin egen bostad valde han i en liten dal, och han lade där grunden till en gård. Han reste ett gudahus, hundra fot långt; och då han grof i jorden för att där resa sina högsätespelare, fann han sin talisman, såsom det blifvit honom förespådt.
»Så är det dock sant», sade han till sist, »att det till intet gagnar att strida emot sitt öde; och härmed skola vi vara nöjda.»
Inom kort blef Ingemund en mäktig höfding på den af honom en gång föraktade ön. —
Bilden af en sådan forntidsvala, för hvars ords kraft t. o. m. de trollkunnige finnarne måste enligt sägnen utstå vånda, utgör sålunda en storslagen illustration till nordboarnes föreställningar om ett förutbestämdt öde.
Drömmarne.
Drömmarne i allmänhet.
En mycket framstående roll spelade drömtydningen.
Det finnes knappast en saga, hvari det ej upprepade gånger berättas om drömmar och deras tydning.