Hvad som föranledde nordmännen att tillägga drömmarne, på hvilka vi redan sett åtskilliga prof, en mycket djup betydelse, var å den ena sidan deras tro på ett öfver all världen härskande öde, hvars vilja uttalades äfven i människodrömmen, å den andra deras föreställning om det helt och hållet själfständiga lif, som själen på egen hand förmådde föra, när kroppen låg försänkt i sömn.
Det fanns personer, som ansågos hafva erhållit en särskild gåfva att drömma. Om en sådan kunde det heta: »att han på förhand kände ännu icke timade ting, berodde icke minst på hans skicklighet att drömma sådant, som kunde tydas».
»Det händer ideligen», säger en man om sin hustru, »att hon i sömnen får veta händelser, som tyckas henne viktiga.»
Att drömmandet ansågs såsom ett bevis på själens sanna hälsa, framgår däraf, att den, som sades vara »drömstulen» d. v. s. saknade förmågan att drömma, gick och gällde som andligen svag. På ett dylikt fall skola vi längre fram lämna exempel.
Denna uppfattning sammanhänger utan tvifvel med tron på själens förmåga att sväfva fullständigt fritt omkring, medan kroppen hvilade i sömn. Och drömmen blef sålunda betraktad som en själens vederkvickande utflykt, hvilken denna behöfde för att kunna bibehålla sin friskhet.
Hvarje man och kvinna tyckes ha kunnat tyda drömmar. Dock finnes det en och annan, om hvilken det säges, att han eller hon varit mera än vanligt kunnig i tydningskonsten.
»De tydde drömmar bättre än andra människor», heter det, »och därför sökte många råd hos dem.»
Drömtydningen synes så småningom ha utbildat sig till ett slags sport. Sålunda berättas följande om tvänne personer, Torhadd och Sten.
Torhadd var vid mycket godt lynne och sade, att nu skulle de spela schack.
»Ty man har sagt mig», fortsatte han, »att ingen spelar detta spel bättre än du, och jag har äfven mitt nöje däraf.»