»Därpå såg jag en fågel susa fram mot väster. Det var en falk. Den flög hän till svanen och tedde sig vänligt emot henne. Sedan flögo de bägge tillsammans bort åt samma håll. Då vaknade jag. Och har denna dröm intet att betyda», tillade han i likhet med så många andra af forntidens »drömmare», hvilka hälst ville betrakta en hotfull dröm såsom betydelselös; »den torde blott båda oväder; i luften skola stormar mötas, som komma ur de väderstreck, från hvilka jag såg fåglarne flyga.»
»Den meningen har jag icke om drömmen», sade drömtydaren Bärgfinn.
»Gör då af den, hvad du finner rimligast», svarade Torsten, »och låt mig höra».
Bärgfinn sade:
»Fåglarne, du sett, månde vara människors fylgjor.
»Din husfru går hafvande, och hon skall föda ett däjligt och fint möbarn, som du kommer att hålla mycket af.
»Från de väderstreck, ur hvilka du såg örnarne flyga, skola två ansenlige män komma och fria till din dotter.
»De skola fattas af mäktig kärlek till henne och kämpa om henne, och i den kampen skola de bägge dö.
»Därefter skall ur det väderstreck, ur hvilket falken flög, en tredje man träda fram och bedja om hennes hand. Med honom varder hon gift.
»Nu har jag tydt din dröm, och så skall den sannas.»