Sagan, som börjar med denna dröm, redogör sedan för dess uppfyllelse. Fylgjorna i örnhamn visa sig hafva varit de bägge skalderna Gunnlög Ormtungas och Ramn Anundssons fylgjor. Deras kärlek till Helga den fagra, Torstens dotter, bringar dem i kamp med hvarandra, och de falla till sist båda i holmgång.
Lik drömmens svan, som satt ensam kvar och hukade sig sorgset ned, sörjer Helga den fallne Gunnlög.
Då gifter hennes fader henne med den raske och rike bonden Torkel, hvars fylgja var falken.
Enär den uti djurhamn framträdande fylgjan ursprungligen hör tillsammans med den mänskliga kroppen, finnes det å andra sidan exempel på, att denna senare kommer att i drömmarne låna ett och annat från denna hamn, som själen sålunda tagit.
En man drömmer t. ex., att han hugger en annan »sönder i midjan», och »det tycktes mig då», säger han, »att ett varghufvud satt på hans hals.»
När biskop Fredrik, under sitt arbete för kristendomen på Island, en gång närmade sig Hägranäs ting, rusade hela hopen af hedna män upp emot honom och hans följeslagare under väldiga rop. Vapnen skakades emot sköldarne, och stenar kastades. Då sade biskop Fredrik, innan han vände om:
»Nu går den dröm i fullbordan, som min moder i forna dagar drömde. Hon tyckte sig se ett varghår sticka fram på mitt hufvud, och nu jagas vi med fruktansvärdt våld undan som farliga vargar.»
Naturmänniskan tänker sig icke blott djurvärlden besjälad; äfven den liflösa naturen, ja, t. o. m. konstprodukten äger för henne en själ.