»I drömlanden», heter det hos Tylor, »bygga de döde karenernas själar upp husen med sina yxors själar och med sina knifvars själar tälja de sitt ris. Algonkinjägarnes skuggor jaga bäfrarnes och elefanternas själar, och på sina snöskors själar skrida de öfver snöns själ.»
Kvarlefvor af denna uppfattning af det liflösa finna vi ännu hos nordmännen.
Ja, t. o. m. i våra dagar döljer sig en räst däraf i namnen på skepp och lokomotiv. Enär dessa te sig för ögat, som om de rörde sig af sig själfva, älskar människan att i dem liksom se ett lefvande väsen.
Något liknande gjorde äfven nordboarne, men de gingo längre. Svärdet, som de buro, försvarade dem i striden; den kraft, med hvilken de förde det, tycktes det själf besitta. Det var deras bästa och trognaste vän — hvarför skulle de då ej tilldikta det en själ?
Ofta drömmes det om svärd. När man drömmer, att ett sådant brister, betyder det stor olycka eller död.
En kämpe Torbjörn anar döden vid sitt uppvaknande efter en dröm, hvari han såg sig hålla sitt goda svärd i handen; »men det sprang itu, så snart jag därmed gaf ett hugg», sade han.
Enligt Eddan vaknar konung Atle i sömnen och säger till sin maka Gudrun:
»Nyss ur sömnen
mig nornor väckte»;
— på sin dröm han ville