Redan på denna tid satte kvinnan det allra högsta pris på kostbara kläder och smycken; och det kan därför ej förvåna oss, om det dyrbaraste, som enligt nordmannauppfattning kunde bli hennes, nämligen mannen, liknades vid sådana.
Gudruns drömmar äro, liksom höfdingen Gästs tydning af dem, i hög grad karaktäristiska.
»Jag har drömt mycket i vinter», säger hon, »men i synnerhet är det fyra drömmar, som gifvit mig åtskilligt att tänka på. Ingen har hittills tydt dem så, som jag önskat; och de blifva väl häller aldrig tydda efter mitt sinne.»
»Säg mig dina drömmar», sade Gäst, »måhända jag kan få ut någon mening af dem.» Därpå berättade Gudrun:
»Mig tycktes, att jag stod vid en bäck, och jag bar min krokhufva, men den klädde mig illa, och då kände jag lust att göra mig af med den, fastän många afrådde mig. Men jag brydde mig ej om deras råd utan ref hufvan af mig och slängde den ut i bäcken.
»Längre var ej den drömmen.»
Och hon fortsatte:
»Den andra drömmen begynte så, att jag tyckte mig stå vid en sjö, och på min hand hade kommit en silfverring, som klädde mig mycket väl och som jag höll för en stor kostbarhet. Den hoppades jag få länge behålla. Men bäst som det var, for den af min hand och ut i sjön, och jag såg den aldrig mera.
Detta gick mig så till sinnes, som om jag förlorat den dyraste klenod.»
»Den drömmen är ej mindre betydelsefull», förklarade Gäst.