»I min tredje dröm tyckte jag mig äga en guldring, så att min förra förlust nu var ersatt; det förekom mig, som skulle jag få glädja mig längre åt denna ring än åt den andra. Och dock syntes den icke kläda mig så mycket bättre, som guld är dyrbarare än silfver. Därpå snafvade jag och föll omkull, och som jag ville taga emot mig med handen, slog guldringen mot en sten och sprang i två bitar, ur hvilka blod sipprade.
»Och sorgen syntes mig större än skadan.
»Då föll det mig in, att en rämna funnits på ringen, och när jag besiktigade styckena, skönjde jag ännu flera rämnor. Men likväl förekom det mig, som om ringen skulle hafva förblifvit hel, ifall jag blott vårdat den bättre.»
»Dina drömmar minskas icke i växten», sade Gäst.
»Slutligen», fortsatte Gudrun Osvifversdotter, »såg jag mig i den fjärde drömmen bära en guldhjälm, besatt med ädelstenar.
»Jag tyckte mig äga dessa klenoder, men den olägenheten fanns dock, att hjälmen kändes väl tung, så att jag knappt förmådde bära den, och jag lutade med hufvudet.
»Detta lade jag emellertid ej hjälmen till last, och jag tänkte ej häller skilja mig vid den — men likväl föll den från mitt hufvud och rullade ut i Hvamsfjorden.
»Då vaknade jag. Nu har jag sagt dig alla mina fyra drömmar.»
»Klart ser jag», svarade Gäst, »hvad dessa drömmar förebåda. Men nog skall min tydning synas dig något enformig, ty de teckna sig för mig alla på samma sätt.
»Fyra män skall du äga, och med den förste skall du blifva gift utan ditt eget tycke.