Drömmar om öfversvämmande floder, slagrägn och bärgras bebåda helt naturligt betydande katastrofer.
Till och med bestämda handlingar kunna i drömmarne finna sitt symboliska uttryck.
Innan Torkel Surt höll på Islands Alting sitt epokgörande tal, hvarigenom årsräkningen på ön fastställdes, drömde han, att han stod på Lagbärget, när folket flockade sig som talrikast därikring, men det föreföll honom, som om han ensam vore vaken, medan alla de andra där ikring honom sofvo.
Den drömmen tydde man så, att allt folket skulle tiga, medan han talade på Lagbärget, och när han tystnat, skulle de yttra sitt bifall.
Till hvilka underligheter denna drömsymbolik kunde utveckla sig, visar den dröm, Jomsvikingasagans Ingeborg berättar för sin make Palne och som tydligen innebär en uppmaning till denne att taga hämd på konung Harald Gormsson, hvilken låtit bringa hans egen broder om lifvet.
»Jag drömde», sade hon, »att jag var här i denna gård. Jag tyckte mig hafva uppe en lingrå väf; mycket var ej färdigt af den. Ränningen var behängd med sina vikter; i det jag nu väfde, föll ifrån dess midt baktill en vikt ned, och jag tog upp den. Då såg jag, att alla dessa vikter voro manshufvud: det, som lossnat och jag upplyft, betraktade jag. Och jag kände igen det.»
Palne sporde, hvem det hufvudet tillhört.
Hon utropade:
»Harald Gormsson!»
»Detta är bättre drömdt än odrömdt», sade han.