Mycket ofta framställde sig i drömmar de öfvermänskliga väsen, som ansågos stå i nära förhållande till människolifvet. Sådana voro framför allt spådiser och trollkvinnor samt landets, släktens eller den enskildes skyddsandar.
I blodshämdens tid, då man ej gärna gick utom husknuten obeväpnad, enär man dagligen kunde vänta sig ett öfverfall, måste en sådan ständigt hotande fara helt naturligt kasta sin skugga äfven på den drömmande själen.
Och för denna visade sig då dessa beväpnade spådiser, som gåfvo sina löften om bistånd i förestående strider.
Ibland kallas de trollkvinnor och bebåda då krigiska sammandrabbningar genom att i drömmen utföra hemska, mystiska handlingar. Det är mycket blodiga syner, de framkalla. Ty sådan tiden var, sådana voro ock drömmarne.
Innan Harald Hårdråde gjorde sitt krigståg till England, visade sig för honom i en dröm en dylik kvinna, som i ena handen höll ett kortsvärd, i den andra ett tråg för att däri uppsamla blod, medan en annan uppenbarade sig, sittande på en varg med ett manslik i de bloddrypande käftarne.
Eller såg man två blodiga kvinnor ro framåt i en blodström inne i ett stort hus, på hvars fönster det rägnade blod.
En man vid namn Ån hade följande burleska dröm om en dylik ohygglig spådis omedelbart före den drabbning, hvari han så illa misshandlades, att hans inälfvor hängde ute.
»Bort till mig», berättade han, »kom en fasaväckande kvinna och ryckte mig fram öfver sängstolpen. I ena handen hade hon en stor knif, i den andra ett ris. Hon satte knifven för mitt bröst och ristade upp magen, tog ut inälfvorna och satte riset dit i stället. Därpå gick hon ut.»
Men natten efter striden visade hon sig från en vida bättre sida.