Då hände sig, att den fallne Ån reste sig, fastän man trott honom vara död. De, som vakade öfver liket, blefvo mycket förskräckta och ansågo, att här skedde ett under. Men Ån sade till dem:
»För Guds skull rädens icke för mig, ty jag lefde och hade min sans, till dess jag med ens föll i dvala. Då drömde jag om samma kvinna som förr — men nu tycktes hon mig taga riset af min mage och lägga inälfvorna dit i stället; och befann jag mig mycket väl af det bytet.»
Därpå blefvo hans sår förbundna, och allt sedan blef han kallad Ån Rismage. —
Mera tilltalande äro skyddsandarne.
Det är en dylik, en land- eller släkt-vätt, som kommer till Olof den helige i sömnen, då denne fortfarande håller fast vid sin kristliga föresats att draga till Jerusalem. Härifrån afråder vätten honom med följande ord:
»Drag hällre till dina ättjordar i Norge, ty där skall du blifva konung till evig tid.»
Inför en man vid namn Kodran, som nyligen öfvergått till kristendomen, stod plötsligen en natt hans hedne skyddsande med sorgmodig uppsyn. Skälfvande som af rädsla, beklagade denne sig öfver, att Kodran låtit tillkalla ärkebiskopen, ty han höll just då som bäst på med att fördrifva honom från hans ärfda grund.
Det vigvatten, bispen stänkte kring, föll svidande på hans små barns hufvud, och det gjorde honom ondt att höra deras gråt. Därpå försvann han.
Men Kodran lät biskopen lika fullt fullborda den heliga handlingen.
Då framträdde ännu en gång den gamle skyddsanden för honom i sömnen, och han sade med snyftande röst: