»Nu måste vi skiljas; det är ute med vår sammanlefnad och med vår vänskap. Och härtill är allenast din feghet skulden. Nu må du se dig om efter den, som mäktar taga dina håfvor i så sorgfällig vård, som jag det gjort. Man kallar dig rättskaffens och trohjärtad; men mig har du nu lönat med ondt för hvad godt jag bevisat dig.»
Därpå svarade den kristnade Kodran:
»Jag hafver ärat dig såsom en nyttig och mäktig gud, så länge jag icke kände sanningen, men nu, då jag funnit dig skenfager och vanmäktig, är jag i min rätt, och jag gör ingen synd, när jag öfvergifver dig och ställer mig under den guds beskydd, som är vida mäktigare och bättre än du.»
En person kunde t. o. m. äga såväl en skyddsande som en ond spådis, hvilka båda bekämpade hvarandra i hans drömmar.
Den förut nämde, olycklige Gisle Sursson, som enligt sagan var en härlig kämpe, fastän lyckan var honom föga trogen, hade två »drömkvinnor», en god och en ond, hvilka under den långa tid, han var biltog, esomoftast besökte honom i sömnen.
Gisle var en klok man, heter det, och han plägade drömma mycket. Han hade alltid rediga drömmar.
En höstnatt, då den biltoge uppehöll sig dold hos sin trofasta hustru Öd, jämrade han sig högt i sömnen. Då han vaknat, frågade hon, hvad han drömt.
»Jag hafver», svarade han, »två drömkvinnor. Den ena vill mig väl och gifver mig jämt lyckosamma råd, men den andra säger mig alltid sådant, som gör mig illa till mods. Hon spår mig blott ondt.
»Men nu drömde jag, att jag kom till ett hus och att jag gick in om dörren. Därinne kände jag igen många af mina fränder och vänner. Där voro sju bål: somliga brunno matt, men andra lyste klara. Då trädde min goda huldra in i salen och sade till mig, att eldarne bådade min ålders längd, de år, som stodo mig åter. Och hon rådde mig att, så länge jag lefde, låta hednisk sed fara, ej syssla med galder eller annan trolldom men vara god mot döfva och halta, fattiga och hjälplösa. Längre var ej min dröm.»
När nästa höst var inne och nätterna åter blefvo längre, infunno sig drömmarne igen. Allt starkare kommo de då öfver honom. Det var hans onda spådis, som nu visade sig, och synerna voro ängslande. Tidt och ofta kom hon till honom; hon hade leda later, och alltid ville hon stänka blod öfver honom — tvätta honom i blod.