När blott två år stodo igen af dem, som han, enligt den välvilliga huldrans utsago, hade att lefva, visade sig denna i sin tur en senhöstnatt för honom.
Hon red en grå häst och bjöd honom att följa med till sin boning. Det ville han gärna. De kommo fram till ett hus, hvilket nästan var som en hall. Hon ledde honom inom dörren, och han såg hyenden på bänkarne samt fager bonad öfverallt. Hon bad honom stanna och göra sig glad.
»Hit skall du fara, när du är död», sade hon, »och här skall du lefva i rikedom och salighet.»
Så gingo de år tillända, om hvilka drömmen talat.
Då kom en sommarnatt den onda huldran åter till honom, där han låg sofvande, gömd i en jordkula.
»Nu skall jag», sade hon, »krossa allt, som hon, den goda, förespeglat dig; och jag skall råda för, att intet af hennes löften kommer att fägna dig.»
Sedan drömde han, att hon band på honom en blodig hufva, tvådde hans anlete i blod och öste så mycket blod öfver honom, att det rann i röda strömmar utefter lemmarne.
Därefter togo drömmarne till med sådan styrka, att Gisle blef så mörkrädd, att han icke vågade vara ensam utan nödgades alltid hålla sig, där hans hustru var.
Den sista dröm, han hade i lifvet, beskref han för henne i ett kväde så:
»Jag dig såg i sömnen