»Hvem är du, herre, att jag må tro på dig?» Och rösten svarade:
»Drag till Grekland! Där skall Herran din Guds namn varda dig bekant. Och tror du rätt på honom, nogsamt lydande hans bud, skall du leda både dig själf och många andra ifrån den hedna trons dunkla villostigar ut på den heliga trons klara vägar. Ty Herren hafver korat dig till sin man, att du måtte till honom föra mycket folk. För den skull skall en evig salighet blifva dig beskärd — en ännu större härlighet än den, du här skådar.»
Då han hört och sett allt detta, ärnade han stiga ned för pelaren, men i detsamma fick han se där långt nere i djupet många fasansvärda ställen, fulla af lågande kval, och han hörde förtviflan, skri och ömklig gråt ifrån de själar, som där kväljdes.
Och han tyckte sig ibland dem igenkänna många af de höfdingar och vänner, som satt sin lit till hedna gudar.
Vid hela denna syn vardt han slagen af skräck; och den grep honom så, att, när han vaknade, hans ögon voro fulla af tårar.
Så snabbt han förmådde, styrde han sedan sin flotta till Grekland, där »han träffade många fräjdade präster, som gjorde Herrans Jesu Kristi namn bekant för honom; och det är sagdt, att han där vardt primsignad». —
Det är framför allt konungarne Olof Tryggvason och Olof den helige, som efter sin död visa sig i de kristnade nordboarnes drömmar.
Då Olof Tryggvasons högt värderade skald, Hallfred Vandrådaskald, aflidit på färd mellan Island och Sverige, där han efter sin afhållne konungs fall ärnat bosätta sig, blef han lagd i en kista, och bredvid honom lades de dyrbara skänker, han fått af kungen: hans kappa, ring och hjälm. Kistan sköts öfver bord och kom i land vid ön Helga ibland Söderöarna. Där hittades den af abbotens svenner.
De bröto upp kistan, stulo dyrbarheterna och sänkte Hallfreds lik ned i ett moras.
Men nästa natt drömde abboten, att konung Olof Tryggvason kom till honom och talade vredgad: