»Du äger usla tjänstehjon. De hafva brutit sönder min skalds farkost, stulit hans gods, bundit en sten vid hans hals och sänkt honom ned i gyttja. Tag nu fram sanningen ur dem, eller också skall hvarjehanda järtecken och under drabba eder.»
Konungen försvann, och abboten lät gripa svennerna, som genast bekände; hvarför de äfven erhöllo tillgift för sitt brott. Skaldens lik uppletades och blef på hedersamt sätt begrafvet invid kyrkan. Af ringen blef gjord en kalk, af gudväfskappan ett altarkläde, och af hjälmen stöptes ljusstakar. —
Bland de många drömmar, i hvilka konung Olof den helige framträder, välja vi den, som norske konungen Sigurd Jorsalafarare drömde och som tyddes för honom af hans broder och samregent konung Östen.
Det är berättadt, heter det, att konung Sigurd med ens tedde sig mycket sorgbunden. Man fick ej många ord af honom, och han stannade ej länge vid dryckeslagen. Hans rådgifvare och vänner togo detta tungt och bådo konung Östen söka utröna, hvadan det kom sig, att alla, som numera vände sig till honom för att få ett mål afgjordt, aldrig fingo det.
Konung Östen svarade, att det icke var lätt att utforska Sigurd, men han lofvade att för deras ifriga böners skull göra ett försök.
En gång, när de båda bröderna sutto tillsammans, väckte Östen den frågan, hvad det var, som vållade broderns sorgsenhet.
»Den gör, herre», sade han, »mången bedröfvad; och gärna ville vi veta, hvad den orsakas af. Hafven I hört några viktiga tidender?»
Konung Sigurd svarade nej.
»Eller är det måhända så, broder», fortsatte Östen, »att du vill fara ur landet för att vinna dig större välde, såsom du fordom gjort?»
Han sade, att det icke häller var så.