»Jag drömde, att vi tre bröder och samkonungar, jag, du och Olof, sutto tillsammans i ett högsäte utanför kristkyrkan norrut i köpingen. Då trädde vår frände, den helige konung Olof, ut ur tämplet, klädd i konungslig skrud. Han hade det skönaste ansikte och var mycket blid. Först gick han fram till vår broder, konung Olof, fattade hans hand och sade mildt: 'följ mig, frände!' Och jag tyckte, att broder Olof reste sig upp och gick med honom in i kyrkan.
»En stund därefter kom helge Olof åter ut. Han gick fram till dig, broder, och bad dig följa honom; men då syntes han ej så blid som nyss. Sedan gingen I tillsammans in i tämplet. Då väntade jag, att han åter skulle träda ut och komma fram till mig, men han kom icke. Och jag öfverväldigades af stor rädsla och vanmakt. Så vaknade jag.»
Konung Östen svarade:
»Så tyder jag drömmen, herre. Högsätet, hvari vi sutto, betecknar vårt samfälda rike. Enär du såg konung Olof först komma med blidt anlete emot vår broder Olof, torde denne lefva en kortare tid än vi och hafva godt att vänta efter döden, ty han är ung och vänsäll; han hafver ej mycket försyndat sig, och den helige konungen torde bistå honom hos Gud.
»Enär han sedan, ehuru icke lika blid, trädde fram till mig, torde jag komma att lefva några vintrar längre utan att dock varda gammal. Väl väntar jag, att hans omsorg äfven skall hvila öfver mig; men ej skall den hvila där med samma blomstring som öfver vår broder Olof, ty jag hafver syndat mycket och brutit emot budorden.
»Att han ej kom ut till dig, betyder ingalunda din död. Ty det är min tro, att du varder äldst af oss bröder och skall längst härska öfver detta rike.
»Måhända kommer du att drabbas af något tungt lidande, eftersom du tyckte, att vanmakt föll öfver dig.»
Då sade konung Sigurd:
»Min dröm har du väl och visligt tydt, ty sådan skall utgången sannolikast blifva.»
Och den blef sådan äfven. —