Det var ett skönt skepp, väl rustadt; smyckeplåtarna och flöjlarna voro förgyllda, och sköldar lyste längs dess däck.
När skeppet nalkades, såg man, att besättningen var utsökt prydlig. Rodret var fagert skuret och måladt. Och man undrade, hvad folk det var.
Husbonden Trånd hade en dotter, som hette Margret, sällsynt klok och vacker, och vida kring gick ryktet om hennes skönhet.
Nästan i allt sporde Trånd henne till råds; också nu gick han till henne och berättade nyheten om det komna långskeppet.
»Ej vänta vi konung Magnus hit just nu», sade han; »men enhvar kan se, att förnäme män äro där med ombord.»
»Det är dock alls icke otroligt», genmälte hon, »att det kan vara konung Magnus den gode; och skulle jag känna mig skyldig mycken tack, om hans gång hit häjdades».
»Hvarför talar du så?» fortsatte fadern; »alla andra hafva kärlek till honom, och här skall han väl mottagas.»
»Härför råder du själf», sade hon, »men jag behåller min tanke, att det vore bäst, om han icke hit komme.»
Skeppet lade till vid landningsplatsen, och det hade konung Magnus den gode ombord.
Trånd gick emot honom och hälsade honom. Han bjöd honom välkommen upp till gården och undfägnade honom med uppriktig välvilja.