Konungen var mycket glad, och när det led ut på kvällen, trädde kvinnor in i salen, och främst ibland dem kom Margret.
Hon gick hän till sin plats utan att gifva konung Magnus någon hälsning.
Denne sporde då Trånd, hvem hon var, den frida kvinnan. Han svarade, att det var hans dotter.
»Och på oss vill hon icke hälsa», fortsatte konungen; »hon visar sig storslagen, och därtill är hon en vacker kvinna — hos henne vill jag hvila i natt!»
»Slikt höfves eder icke, herre», svarade Trånd.
Men konungen förklarade, att han önskade få sin vilja fram, och Trånd meddelade sin dotter detta.
»Att han hafver sådant i sinne, som är mig emot, kommer mig alldeles icke oväntadt», sade hon; »och det kännes mig tungt, att jag först måste fatta kärlek till honom och sedan mista honom så snart.»
Dessa hennes ord framförde Trånd till konungen.
»Icke är jag känd», utbrast han, »af de fleste som en usling — hända kan, att i detta döljer sig dock lycka för henne».
Då Trånd fann, att konungen var obeveklig, lät han ställa en kammare väl i ordning, och där vardt konungens säng bäddad.