Mannen försvann. Och kort derefter trädde konung Magnus in. Då han lagt sig i bädden, vände han sig blidt emot henne, bedyrande, att han skulle visa henne alla hedersbetygelser, om hon blott ville vara honom bevågen.
»Att häfda mig», svarade hon, »är icke lyckosamt för dig, en så fräjdad och förträfflig höfding, ty du skall veta, att här hafva din frände Sigurd och jag förut varit tillsammans».
Då sprang konungen upp och ropade vred:
»Då höfves det icke oss att hvila i denna bädd».
Han gick ut ur kammaren och hän till det loftrum, där Trånd låg. Han slog på dörren, och Trånd for upp ur sängen, kom ut och såg, att konung Magnus stod där, högligen förbittrad.
Han befallte Trånd att strax sända några män efter Sigurd, hans frände; och han bjöd männen hälsa Sigurd, att denne skulle samma natt infinna sig hos honom, vare sig han ville det själf eller icke.
Sändemännen kommo till Sigurd och framförde konungens hälsning lika kärf, som den uttalats. De bådo honom göra sig i största hast resfärdig.
»Med stor hetsighet framfören I detta ärende», sade han, »och jag skall häller icke sinka, ty jag anar, att denna färd varder god, enär jag får träffa en så härlig frände.»
Han begaf sig åstad med männen, och när han stod inför konung Magnus, sporde denne honom vredgad, om han och Margret haft med hvarandra ett möte.
Gladt svarade Sigurd: