»Herre, jag hafver gästat Trånd och Margret, men många ord har jag ej talat med henne — aldrig hafver jag hvilat när Margret.»
Då lät konungen tillkalla henne, och han frågade henne nogsamt, huru allt tillgått. Och hon förtalde, huru hon i dröm sett den främmande mannen träda in i kammaren, hvad han sagt henne och hur han gifvit henne ett märke. Hon visade detta, och närmast såg det ut, som om en skinande silfverpänning låge på hennes bröst, just där mannen tryckt sitt finger.
»Har det så tillgått», utbrast konung Magnus, »då hafver främlingen varit min fader; ty detta är hans stämpel. Därför var det ock, jag blef så häftigt upprörd i mitt sinne, och lätt är det att se, att Gud och den helige konung Olof, min fader, ej velat, att jag skulle hvila vid denna kvinna. Nu skall du, Sigurd, få henne till maka, ty därför nämde min fader ditt namn, att han önskade detta. Dessutom skolen I båda, hon och du, erhålla min vänskap.»
Så blef det äfven. Sigurd fick Margret, och konung Magnus var gäst vid deras bröllopsgille. Hon blef en lycklig hustru, tack vare drömbilden.
De gåfvor, som stammade från drömbesöken, kunde äfven vara af rent andligt slag. Ofta är det diktkonstens eller sångens gåfva, som blifver förlänad i sömnen.
En fattig isländsk fårherde, som hette Hallbjörn Hale, brukade ofta drifva sin hjord till en stor gräsbevuxen hög, hvarå han om nätterna sof. I den var begrafven en berömd skald, Torlef Jarlaskald.
Tidt och ofta föll det Hallbjörn in, där han låg på högen med sin boskap rundt omkring sig, att det skulle vara en lust att kunna göra ett lofkväde öfver högbon, skalden, som hvilade där under honom.
Jämt kom han att uttala den önskan högt för sig själf, men därför att han icke var skald och ej hade undfått den gåfvan, fick han alls intet kväde fram. Han kom aldrig längre än till början, som lydde: »här ligger en skald»; mera var det honom icke möjligt att få diktadt.
Så låg han en natt på högen och brydde förgäfves sitt hufvud med diktförsök till högbons ära. Till sist somnade han in.