Då såg han i sömnen, huru högen öppnades, och ur den trädde en högrest man i praktfull dräkt.
Han kom upp på högens topp till slumraren och sade:
»Här ligger du Hallbjörn Hale och längtar efter att taga i tu med sådant, som du icke fått makt till, ty du vill sjunga mig en lofsång. Antingen skall det nu varda så, att du genom mig undfår skaldeidrottens gåfva — och troligast är, att detta kommer att ske — eller också, att du för all tid hör upp med att brottas med diktförsök. Nu skall jag kväda en visa för dig.
»Om du sedan förmår att fästa den i ditt minne och kan den, när du vaknar, då skall du varda en värklig skald, och du skall komma att sjunga många höfdingars lof. Och skall genom denna idrott mycket annat blifva dig förunnadt».
Sedan kvad han en visa och fortsatte, hvad Hallbjörn börjat:
»Här ligger en skald, som bland skalder
lät sången väldigast ljuda....»
»Nu skall du börja din skaldebana», tillade han, »med att, när du vaknat, sjunga lofkvädet öfver mig, och du skall dikta det så omsorgsfullt, som konsten bjuder, både hvad värsslag, godt ordval och omskrifningar beträffar.»
Därpå gick han åter in i högen och stängde den till efter sig. Hallbjörn, som vaknade, tyckte sig i detsamma se den sista skymten af hans skuldror.
Visan, som skalden för honom kvädit, mindes han.