Det hände en rik och ansedd kvinnas son, att han miste sitt minne och förekom nästan som vettlös.
Då infann sig modern hos konung Harald Hårdråde och bad honom om råd, hur hon skulle förfara med det onda, hvaraf sonen led.
»Du skall uppsöka min broder konung Magnus», svarade han; »ingen man i landet är bättre än han; därför blifver det ett huldt och hälsosamt råd, det han kommer att lämna.»
Hon for till konung Magnus och bad om frälsande råd.
»Har du råkat kung Harald?» frågade han.
»Ja visst», svarade hon, »men han visade mig till eder.» Och hon berättade, hvad konung Harald yttrat.
»Sök du upp honom ännu en gång», fortfor Magnus; »ingen man är klokare i detta land än han; och han förmår, blott han det vill, säga dig, hvad du bör göra.»
Sedan for hon för andra gången till konung Harald och nämde för honom broderns ord.
»Nåväl», sade denne, »så skall jag gifva dig ett råd. Jag tycker mig se, hvad det är, som vållar din son skada. Han är beröfvad all drömförmåga, och slikt är icke hälsosamt för någon, ty det är onaturligt för människan att aldrig drömma. Tag honom därför med dig till den kammare, där den gode konung Magnus nyss tagit sitt bad. Låt din son där dricka af hans handvatten och låt honom sedan åhöra mässan. Fastän sömnighet och gäspning då ansätta honom, låt honom dock ej få somna in. Utan led honom efter mässan dit hän, där konung Magnus hafver hvilat, och låt honom där taga emot sömnen. Det kan väntas, att en dröm där uppenbarar sig för honom.»
Hon följde i allo konung Haralds anvisningar, och svennen somnade till sist. När han åter slog upp sina ögon, log han och sade: