»Nu drömde jag, moder, att de båda konungarne Magnus och Harald kommo och talade till mig i hvar sitt öra. Konung Magnus sade: 'blif som bäst och blidast', och konung Harald sade: 'blif som störst och minnesgodast'!»
Och denne sven blef sedan en mäktig man, välvillig och klok. Alltså hulpo honom de läkareråd, som konung Harald gifvit. —
En högst egendomlig föreställning var den, att om man lade sig att sofva i en svinstia, skulle man med säkerhet få betydelsefulla drömmar.
Det var en märklig sak med konung Halfdan den svarte, Harald Hårfagers fader, heter det: han drömde aldrig.
Denna sin egenhet anförtrodde han åt en man vid namn Torlef den vise, och han bad denne om råd för sin drömlöshet. Då berättade Torlef, hvad han själf plägade göra, när han sökte skaffa sig kunskap om något, som han ville veta. Han lade sig i en svinstia och somnade in; och då fattades det honom aldrig drömmar.
Konung Halfdan lydde rådet. Han lade sig i en svinstia, och när han somnat, njöt han den sedan så berömda drömmen om Norges blifvande konungar.
Han tyckte sig vara den hårfagraste människa i världen. Allt hans hår låg i lockar. Somliga voro så sida, att de nådde till jorden; dock öfverträffade en alla de andra i ljuslek och fägring.
Andra lockar nådde endast till midten af benet eller till knäet eller till höften, medan andra ej nådde längre än till halsen, och andra åter ringlade sig blott ur hufvudet som små horn.
Denna dröm berättade han för Torlef, som tydde den sålunda:
Från konung Halfdan skulle utgå en stor afkomma, hvilken skulle råda öfver välden med mycken ära; dock skulle icke alla ättlingarne härska med lika stor ära. Men en skulle komma af hans ätt, härligare och större än alla de andra. Och »har man hållit för sant, att den locken betecknade konung Olof Haraldsson, hvilken är, enligt allas mening, genom sin helighet större än alla andra Norges konungar — mera lysande än de i himmel och på jord».