Nästa morgon gick enhvar ut att roa sig, bäst han kunde, medan matsvennerna dukade bordet.
Sedan sporde konung Gerröd, om kämparne kände lust att brottas.
Hans befallningar ville de lyda, svarades det.
Därpå klädde de af sig och togo hetsiga nappatag med hvarandra. Och Torsten tyckte sig aldrig tillförene hafva sett sådana grepp. Allt skalf, när de föllo i tiljorna.
Då trädde Agde jarls följeslagare Froste fram på golfvet och sade:
»Hvem ärnar gå emot mig?»
»Det blir väl någon, som det gör», utbrast Fullstark, Gudmunds man.
Strax höggo de tag i hvarandra; det vardt en häftig brottning, och Froste var den starkaste. Han lyfte Fullstark upp på sitt bröst, i det han böjde sig långt tillbaka: men då satte den osynlige Torsten sin fot i hans knäveck, så att han stupade baklänges, och Fullstark föll ofvanpå honom. Hans nacke och hans armbåge krossades. Därpå reste han sig upp med möda och sade:
»Icke ären I ensamme om munterheten här — hvarför stinker det så ur eder flock?»
»Ifrån munnen räknadt, har näsan ej långt att lukta», svarade Fullstark.